Förlossningstjat

Jag har funderat mkt den senaste tiden på varför man har ett sånt behov av att babbla om sin förlossning. Börjar tycka synd om vänner å bekanta (Emil), dom kanske faktsist tyckte de räckte me att höra om den en gång! I varje fall dom som inte har några barn. För dom är de ju ganska ointressant. Kommer inte ihåg att ja var särskillt intresserad av sånt innan ja vart gravid.
Men varför detta ältande? Vad tror ni?
 Jag har ju blivit helt besatt av att läsa andras gravid/mamma bloggar oxå å deras förlossningsberättelser. Jag behöver ju inte bara prata om min utan lyssnar mer än gärna på andras berättelser. Kanske är för att man måste få prata om den största dagen i sitt liv å vill att alla andra ska höra eller är de för att man själv inte vill glömma bort den ( min sista del är ganska suddig ändå)
Förlossningen är ju oxå slutet på hela graviditeten , den dagen alla längtar efter men även fasar för. Man säger ju lixom hejdå gravidmage å hej på dig bebis. Lite blandade känslor.
Men jag känner att behovet att prata börjar lägga sig mer å mer, just kanske för att ja har fått prata om den dagen. Å dom flesta har nog velat lyssna. I varje fall första gången! =)
Ska , när den jädra journalen kan komma, skriva en förlossningsberättelse från början till slut så jag har nått att falla tillbaka på om minnet börjar svika, eller kanske inför nästa bebis å jämnföra.

Idag har liten å jag plockat fram tomtar, strykt gardiner, lagat mat, gått promenad i regnet med vovven å så har vi gnällt en väldans massa. De sistnämda står Jeppe för. Vet inte vart felet sitter. Ganska frustrerande. =(
Ikväll ska ja göra en ugnspannkaka å sen kolla på Criminal minds. En av få serier som går att följa på TV numera. (gammal ja kände mig nu) För de mesta är faktist skit !