Tjatmorsa

Det är vad jag kommer bli. En tjatande mamma.
Ibland känns det som att det är det enda jag gör här hemma. Jag måste tjata för att det ska hända saker här.
Hur trist som helst.
Emil kallar mig tjatkärring och andra fula ord när han tröttnar på mig. Men jag brukar lugnt förklara att det händer ju för fasen inget om jag inte tjatar på honom. Det är sant! (vilket han erkänner i svaga stunder)
Kan be honom om nått och han säger ja jag ska göra det. Sen kan det gå en timma och det är fortfarande inte gjort. Då får man be honom igen men inget händer då heller. Konstigt man tjatar till slut? Nej!
Jag vet i varjefall att detta hushållet och mycket annat skulle förfalla om jag inte får saker gjorda!

Men jag tror Emil har nån spärr att han inte kan göra det jag ber han på en gång. För det har aldrig hänt. Haha
Typ som att han måste trilskas bara för att reta upp mig. Och sen säger han att jag tjatar?!
Konstiga karlar. (Han kanske gillar detta innerst inne...)
Funderar starkt på att aldrig upprepa det jag ber om och se vad som händer. (inte ett skit skulle jag tro) 

Är detta vanligt förekommande tro?
Stackars mina barn om jag kommer fortsätta med att tjata. Fast om dom bara gör det jag ber om borde jag ju inte behöva tjata....Eller hur!? =)